torsdag 20 oktober 2011

Nytt liv, ny blogg.

Nu tackar jag för mig. I alla fall på blogspot. Jag bloggar vidare på oktoberflikkans juliflikka.
Ses där mina fina!

[ heippa ]

söndag 2 oktober 2011

Förlossningsberättelse.

Okej. Förlossningsberättelse. Det är hög tid för en sådan, det har ändå gått lite dryg två månader sedan Lillan kom till världen.
Den här berättelsen kommer vara hyfsat detajerad, så ni vet.
Enjoy!

Som ni vet mådde jag inte speciellt bra under graviditeten. Foglossningen var överjävlig rent ut sagt och det började bli psykiskt påfrestande.
Freja var beräknad till den 18/7 (måndag) och när det datumet kom och passerade var jag sedan länge helt knäckt. Kroppen var slut och hjärnan i upplösningstillstånd. Jag kunde inte sitta, inte ligga. Gå och stå var det inte ens tal om. Sov gjorde jag som mest 30 minuter i stöten.

På lördagen kom t å r a r n a. Jag grät hela dagen. Då orkade jag inte längre. Så trött i huvudet som jag var, hade jag kunnat hoppa från balkongen för att få slut på eländet. Söndagen var likadan.
Men jag är ju en sådan som bryter ihop och går vidare, så på måndagen tog jag tag i mig själv och ringde MVC och min BM, Ammi. Ammi, som var väl insatt i hur jobbig min graviditet var, såg till att jag skulle få träffa doktorn på tisdag. Han skulle få skriva en remiss om igångsättning. Ammi tyckte det var självklart, hon var ju färdigbakad och klar.
På tisdagen fick jag alltså träffa doktorn på MVC. Han sa samma sak som Ammi, klart du ska bli igångsatt!
Jag fick en remiss till DS, som senare på eftermiddagen ringde upp. Vi skulle få komma på konsultation morgonen därpå kl 8.30.
Vi packade väskan (som iofs stått klar sedan länge) för man vet aldrig, vi kanske skulle få stanna. Vi trodde ju iofs inte i vår vildaste fantasi att vi skulle få bli kvar, men som sagt, man vet aldrig...

Så blev det då onsdagen den 27:e juli, 2011. Fr.o.m. nu måste jag ha journalen som stöd,
jag har svårt att minnas allt, det var så mycket känslor och så mycket annat som förvirrar en i stadiet vi kom att befinna oss i.

Vi var tidiga på DS specialmödravård. Kl 8.21 hämtade en BM oss och kopplade på en CTG för att se om det hände något i magen. Inga värkar och Frejas hjärta slog på bra.
Kl. 9.11 fick vi träffa doktorn. Hon tyckte absolut att jag skulle få bli igångsatt, jag skulle ju orka med en förlossning och försöka ha en så positiv upplevelse som möjligt, så ju fortare destu bättte. Hon undersöker mig och h u a, det var inte trevligt. Ni som fött barn, ni vet. Ni som inte gjort det, men varit på gynundersökning kan tänka er att när de känner på en inne i slidan och man tycker att nu kan ni sluta försöka trycka in hela handen, då trycker man på lite till. Undersökningarna var bland det värsta på hela förlossningen. Hon passade också på att svepa hinnorna. Inte heller så skönt...
Doktorn konstaterade att jag var öppen två cm och livmodertappen var mjuk, så det var bara att köra. Jag var en optimal kandidat för igångsättning.
Jag ropade in A medan hon ringde förlossningen och berättade för honom att allt såg bra ut, nu ska vi bara få se vilken dag det blir. Doktorn la på och sa "De har inget att göra, ni är välkomna ned på förlossningen!". "Eh, va? Ska vi göra det här NU? Får jag kissa först? GAH!". Jag fick lite lätt panik.

Kl. 9.34 blev vi inlagda på förlossningen. A åkte hem och hämtade våra saker, handlade lite mat/godis/läsk och jag hängde kvar.
Hans mamma var (och är!) en riktig ängel som skjutsade oss och honom av och an den dagen!
Nere på förlossningen fick vi en underbar BM och USKa, Eva och Linnea. Då jag var själv en stund hängde Linnea mycket på vårt rum och höll mig sällskap.
Kl. 10.30 var det dags för en BARD, ballongen alltså. Eftersom jag bara var öppen två cm, måste man vidga lite för att kunna ta hål på hinnorna som i sin tur ska generera värkar. Detta var också något som var otroligt obehagligt. Det var som en undersökning jag beskrev tidigare, men att de därtill ska trycka in något där man tycker att det absolut tar stopp. Fy fan i helvetet.
Eva höll mig i handen och sa hur duktig jag var och Linnea klappade mig på huvudet och påminnde mig om att att andas.
När ballongen väl var inne fick jag höra att den skulle sitta inne mellan tre till sju timmar och när den trillar ut så är man fyra cm öppen och redo för att få hål på hinnorna. Kul, tänkte jag. Med min tur så lätt sju timmar.
Efter en stund på sängen ville jag gå och kissa. Eva kopplade loss CTGn och på toaletten, när jag satte mig ned, trillade ballongen ut. VA? Klockan är 11.15, den har bara suttit inne i 40 min! Så jag gick ut till Eva med ballongen dinglandes mellan benen (de hade tejpat fast "snöret" på innsidan av låret) och ursäktar mig, jag har absolut inte dragit i den, den lossnade när jag satte mig! "Bra!" sa Eva "Då tar vi hål på hinnorna." Men dessa tre till sju timmar då? "Hjärtat, den lossnar inte om du inte har öppnat dig. Du får inte loss den.".
Hon tog hål på hinnorna genom att sätta på Freja en skalpelektrod och lagom till när vattnet gick, kl 11.30, var A tillbaka.

Så kom då den eviga väntan på värkarna... första värken kom kl. 13, men de var långt från etablerade och kom bara när jag var uppe och rörde på mig.
Kl. 14 var det skiftbyte och då fick vi BM Helen och USKa Kristina (som f.ö. bör byta jobb, den kalla häxan).
Kring kl. 15 beslutades det att jag skulle få värkstimulerande dropp, på "halvfart" för att sätta i gång det hela på riktigt.
Det är droppet var löjligt effektivt, värkarna kom men jag öppnade mig inget, en cm på ca två och en halv timme.
Men det gjorde så satans ont så 16.30 fick jag lustgas. Som jag kräktes av. Tack, där var all mat jag lyckats få i mig, jag kräktes nämligen så pass att jag till slut kräktes galla. Nån timme senare drog de på droppet, och lustgasen, och då ville jag dö. Jag kräktes igen och lustgasen hjälpte inte. Kl. 17.40 ville jag ha EDA och 18.25 kom den. Vid det här laget hade jag legat konstant i lustgasen ett tag, då jag hade värk på värk på värk.
Narkosläkaren var otroligt opedagogisk och USKan om möjligt ännu värre. Förutom att jag hade konstanata värkar, hade jag ju också min foglossning. Jag hade då legat ned sedan jag fick droppet (det verkar bättre så) och alltså legat på fogarna i ett antal timmar och hade extremt ont.
Eftersom jag hade så ont så spände jag mig så pass att han inte kom in ordentligt med nålen.
Jag kommer ihåg att han flera gånger sa "Så där kan du inte ligga", "Så där kan du inte göra", "Det här kommer aldrig gå om du ska hålla på så där", men inte en enda gång sa han hur jag skulle ligga, hur jag skulle göra, hur jag skulle hålla på.
USKan var inte bättre hon "Sofia, har du verkligen värk nu, behöver du verkligen lustgasen?" "Sofia, det här inte inte roligt längre, du måste du faktiskt göra som doktorn säger".
Jo, men jag tycker ju att det här är jättekul! A lackade och sa ungefär "Nu får ni fan skärpa er, ser ni inte hur ont hon har? Säg SNÄLLT hur hon ska göra och inte hur hon inte ska göra!". Aja, tio minuter senare var EDAn iaf på plats och USKan kom aldrig mer tillbaka. In kom istället en snäll, blond, jättesöt USKa som vi tyvärr glömt namnet på.

Mellan kl. 17.30 och 18.30 gick jag från fem till nio cm, med konstanta värkar. När EDAn väl började få effekt trodde jag att jag var i himlen. Jag kunde andas ut i ungefär en timme och kl. 19.45 sätte krystvärkarna igång. Å herre min skapare, jag trodde att jag skulle dö, igen. Folk som gör detta utan smärtlindring, hatten av (eller så är ni helt beng i bollen)! Det värsta var nog ändå fogarna. Jag grät och grät och grät, för jag hittade inget sätt att ligga/sitta/stå på. Men världens bästa USKa trollade fram gynbenen och där hittade vi något! Jag kunde ta hjälp av dem mellan värkarna och få avlastning.
Krystvärkarna var som ett skämt, knappa 20 sek, så jag kunde bara krysta max två gånger på varje värk. Någon gång ibland fick jag till en tredje, på ren vilja (lite sisu har jag nog ändå...). Sista värken kommer jag väldigt väl ihåg, hon var väldigt tydlig med att säga att det var den sista, hon lovade. Då hade jag full fokus, men en för kort värk. Jag lyckades krysta tre gånger så huvudet kom ut, sen var det slut. BM och jag hade en god kommunikation så när hon säger att jag måste krysta en gång till och jag svarar att värken är borta så visste hon att det var så, det var bara att dra ut Freja.
A, som stod vid sidan om, såg att huvudet var ute, det var blått med en navelsträng runt. Det var bara ett par sekunder, men man hinner få lätt panik och A blev stel som en pinne och drog på sig ett ryggskott (som han tidigare haft problem med). När jag var klar med lustgasen, tog han över den och det släppte lite i ryggen.

Kl. 20.21, exakt 12 timmar efter det att vi blev emottagna, föddes Freja.
Så fort hon var helt ute skrek hon och de torkade av henne innan jag bad om att få henne på bröstet. Jag hade nämligen skrivit det i förlossningsbrevet, att jag de gärna fick torka av henne först. Jag kommer inte ihåg så mycket av när jag krystade ut moderkakan och allt sånt, men att jag frågade om det hade kommit mycket bajs och om jag hade spruckit mycket. Nej och nej blev svaret på de frågorna. Fyra stygn blev det allt som allt.

Känslan att få hålla Freja för första gången går inte att beskriva, jag kommer knappt ihåg den själv mer än att jag visste att jag var kär. Hon var så fin och lugn och underbar och fantastisk. Hon var faktiskt söt från första sekund. Jag minns att jag inte grät, jag hade ju gråtit så mycket under förlossningen. Jag var bara så lättad att hon var ute och att allt var bra med henne. Sen gråter jag ju sällan när jag blir glad, jag fungerar liksom så. Men tro mig, jag var lyckligast i stan!

Hon mättes till 49 cm och vägde 3290 g.
Jag var helt slut efter förlossningen, så klart, och det gjorde inte saken bättre att jag hade kräkts två gånger och var tömd på a l l t. Jag drack som en dåre och åt allt som jag kom över. Men något kändes så himla konstigt. Inte kunde jag kissa heller. Jag drack och drack, men ingenting. Duschen efter förlossningen är den bästa jag haft i hela mitt liv. Inget kiss kom det i duschen heller...
Jag satte mig ned i en fåtölj och när jag sedan skulle resa mig kände jag hur det forsade blod. Vi ringde på BM, som nu var en ny vid namn Marie, och när hon kom la jag mig på sängen igen och krystade ut 435 ml blod och annat äckligt. SEN kändes allt okej. Detta var kl. 23.16 och strax därefter kunde jag kissa.
00.44 rullades vi iväg till BB-hotellet.

Första natten på BB hade Freja ont i magen. Jag tror att hon började skrika mellan kl. 1 och 1.30 och vi somnade inte framåt kl. 4. Freja somnade då på mitt bröst. Hon sov väldigt mycket första dygnet och var inte alls intresserad av bröstet, annat än att ligga och snutta.
De första som kom och hälsade på var A's mamma och lillebror. Jag trodde att jag skulle vara så trött och inte vilja ha besök alls, men jag mådde riktigt bra.
Strax efter att de åkte kom mina föräldrar, ena lillebror och hans flickvän.

Första dagen gick helt okej, jag kunde t.o.m. bajsa utan större besvär. Men satan så öm jag var i mumindalen. Jag kunde bara kissa i duschen och klarade inte av att sitta.
Eftersom Freja inte hade ammat något så fick vi en deadline, innan midnatt skulle hon ha ätit. Jag hade henne vid bröstet hela tiden, men hon brydde sig inte.
Så kom då tolvslaget, men ingen mat. Det var bara att börja handpumpa och mata med sked. Inte ens då brydde hon sig. Hon gnällde inte ens, så hon verkade inte hungrig alls. Men det kunde inte hjälpas, var fjärde timme skulle hon matas. Helt ärligt följde vi inte det särskilt mycket. Om hon sov när hon skulle äta, lät vi henne sova.

På fredag morgon hade hon fortfarande inte ammat, så vi blev kvar en tredje dag. A fick åka hem och ta det lugnt ett tag och mata katterna, vi klarade oss fint själva. Tills jag skulle äta lunch...
Jag la ner Freja i UFO-lådan och rullade ner till restaurangen. Jag tog min mat och satte mig ner. Då började Freja skrika.
Inget hjälpte så det var inte svårt att räkna ut; hon var hungrig. En pappa kom snabbt till undsättning och hjälpte mig få upp maten på rummet. Han hade fått sin tredje dotter den natten.
Jag satte mig med Freja på rummet och det tog ett tag innan hon fick grepp. Till slut gick det och det kändes. Fy fan. Men det var bara höger bröst som funkade, vänster gick inte alls. Efter mycket hjälp av barnmorskorna på BB-hotellet gick det till slut på vänster med, men inte alls som det högra.
Vi kämpade på med aminingen och på lördagen fick vi åka hem. Färgen var fin och hon hade gått ner till 3020 g, så det såg bra ut.
Vi checkade ut, åkte och var hemma innan klockan hade slagit 12...

Här var då min förlossningsberättelse. Första tiden hemma tar jag en annan gång.
Jag har säkert glömt en del och hållt tillbaka/överdrivit. Men det är så här jag kommer ihåg det. Det var så mycket känslor och action att det är svårt att skriva helt sanningsenligt. Och det är ju min upplevelse, så det är min sanning.
Jag har inte alls den känslan som många beskriver "Wow, jag har fött barn" och en del får ju som en kick av att klara av en förlossning, det ballaste de gjort. Nej tack, jag tycker det känns ballare att göra barn i så fall och att vara mamma.
Det gjorde fruktansvärt ont och det var smärta rakt i genom. Om jag skulle kunna göra det igen? Kanske. Det var väldigt jobbigt att det blev igångsättning så spontant, jag gillar ju att planera. Det kändes ofta som om jag inte hade någon kontroll alls och sådant stressar mig något enormt. Om det blir en nästa gång, går det säkert bättre, nu vet jag ju lite mer.

Vill också bara skriva kort om BB-hotellet. Danderyds sjukhus är underbart! De har ett patienthotell där plan 4 är BB. Det fanns barnmorskor att tillgå dygnet runt, det var bara att ringa. De kom också in och kollade till en då och då. På entréplan finns restaurangen. Rummet är som ett hotellrum. En 180 cm bred säng, tv på rummet och stor toalett med dusch.
För mig var det vanlig patientavgift, för A 280;-/dygn inkl. frukost. Jag kommer definitivt åka till Danderyd i framtiden, oavsett vad saken gäller.

Hoppas ni har gillat att läsa. Jag känner mig rätt nöjd.


En bild direkt efter förlossningen kan jag bjuda på, trots att såg ut som en kasse skridskor...

[ freja - vår livs kärlek ]

tisdag 27 september 2011

2011.07.27

Idag är Freja två månader.
För två månader sen gjorde jag det sjukaste jag gjort i hela mitt snart 27-åriga liv; födde barn.
För två månader sen började livet.
Dessa två månader har sett ut ungefär så här:



Nästa gång jag är inne här kommer förlossningsberättelsen. Efter det ska jag kamma mig och börja blogga som folk igen.
God natt gott folk!

[ två månader av kärlek ]

onsdag 14 september 2011

2011.09.14

Är äntligen i Salem igen!
Det är lycka det. Eg. älskar jag Hässelby, men jag är ju helt ensam. A. jobbar och har så lång resväg att vi hinner knappt umgås i veckorna. Jag har förvisso min älskade svärmor, en nyfunnen vän (J.) och A's vänner, men de umgås jag ju inte med utan A. Sofia också iofs, sen när hon också är hemma innan förlossning/föräldraledig.
Men det är långt ifrån vad jag har här. Idag har jag träffat (förutom föräldrarna och yngsta lillebror så klart) lillebror d.ä, Lillan, mommo, två kusiner, två kusinbarn och moster med man.
Därför är det extra tråkigt att vi troligtvis åker hem imorn. A. får så himla ont i ryggen av sängen. Så kan vi inte ha det. Det går inte att jobba på förskola med ont i ryggen. Sen pendla på det... Och jag vill ju inte vara kvar utan honom. Saknar honom på dagarna och bara längtar till han kommer hem...

Kan tillägga att Freja är hela sju veckor idag!

Måste sova. Somnade kl. 1 i natt. F. vaknade kl. 2. Matade, somnade om kl. 3. Klockan ringde 4.30. God natt!


[ 25-årskalasdop ]

tisdag 13 september 2011

2011.09.13

Borde vara trött. Somnade kl 23.30, vaknade kl 6. Ska upp kl 4.30. Ja, det vore väldigt lägligt för mig att tröttna till, ungefär nu.

Har hemmafruat/hemmafixat lite idag. Hatthyllan rasade, den satte jag upp provisorisk. Har tvättat. Hade maten så gott som klar till dess att A. var hemma (dock inte mitt fel. Han skulle ringt på centralen. Jag ringde vid Brommaplan.), men det var ok, han hann ju spela lite innan maten.

Nu blir det Salem i dagarna två och en halv. A. öppnar på torsdag och fredag.
Märkligt det där. Han öppnar alltid på torsdagar och var tredje fredag. Sen finns det dom som a l d r i g öppnar. Nästan alla bor hyfsat nära jobbet. A l l a bor närmre än A. Mycket märkligt...
Aja, jag är ju gärna i Salem. Hinner med onsdagsfikan hos mommo och en fika med Sara på Kaffestugan. Lillebror hinner upp och hälsa på F.

Fy fan vad det stormar ute! Ska nog försöka somna innan jag blir för rädd...

[ vördfojd ]

måndag 12 september 2011

2011.09.12

Idag har jag och F. chillat. F. har varit rätt famnig, men det gör inget. Det är mysigt. Vi sov till 10.30. Vi har kollat in presenter på nätet till A. (som fyller år den 25:e), kollat på tv, handlat och varit ute en sväng med vagnen. (Att jag twittrar/wordfeudar 4763 ggr/dag behöver vi inte ta här va?)
Har tankat ner ett fotoredigeringsprogram också! Himla skoj att pyssla med sånt.

Idag är också dagen jag lyckades med två saker som jag aldrig lyckats med förr.
1. Lyckades värma ersättningen för varm trots samma antal ml och sek i micron som vanligt. Mkt märkligt.
2. Lyckades ha maten klar till dess att A. kom hem från jobbet. Brukar alltid ha nåt litet kvar att göra...

Nu ska jag se om jag lyckas somna också. F. och A. har redan somnat. Natti natt!

[ du för mig ]

söndag 11 september 2011

2011.09.11

Freja är en ängel. Oftast. Inte idag. Hela kvällen har hon härmat valfri gnälltant. Men nu sover hon äntligen.
Idag har vi f.ö. inte gjort så mkt. Varit ute och gått. Hälsat på Jonas och Sofia i deras nya lya. Hoppas deras Svea kommer snart, annars går ju 5 veckor rätt fort. Det är så himla kul att A. och en av bästa vänner blir pappor nästan samtidigt!

Annars var det ju den där 10-årsdagen idag...
Kommer så väl ihåg 9/11. Jag var hemma från skolan och hade precis vaknat. Trodde det var ngn actionfilm. Tyckte den var så otroligt verklig. Sen upptäckte jag samma film, på flera andra kanaler. Jag insåg att det var en livesändning och verklighet lagom till att det andra planet var på väg in i det andra tornet. Vid det laget stod jag upp och skrek rakt ut "Sväng för i helvete, ser du inte tornet?!?". Kunde inte ens föreställa mig att krascherna var avsiktliga.
Hemskt. Vidrigt. Tragiskt.

Nu ska jag försöka sova...

[ 911 ]