Inte en dag yngre skriver jag en sång
jag har ältat alla ord här över muggar och glas
vi kom varandra närmre du och jag i vår
och jag är tacksam för att du orkade lyssna
...
fan, det värker
det ilar då och då
det känns ibland som alla
har förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror
att livet är en dröm
han borde ta ett jobb
...
jag ville skjuta mig själv
redan på tunnelbanan hem
för hur svag jag har varit
och hur fel jag haft
...
jag fattar ingenting...
...
nu minns jag det som varmt
det där som frös i TV-soffan
dagarna vi inte orkade
prata med varann
jag tvivlar än en gång
och strör ut frågorna på bordet
nån säger nånting
nån annan nåt annat
...
jag kunde säga att jag önskar
hon förstod
men det är ju inte det
jag vill nog bara ändra sanningen
...
har jag väntat mig för mycket
blåste jag iväg
jag ser tillbaka på
en radda av affischer
jag tror jag drömde om ett liv
bara utan korridorer
utan korridorer
skulle jag bli lycklig
...
du kände mig när
åren var terminer
när sommaren var helig
och nätterna var allt
du har vart densamma
som en klippa genom tiden
med en hand som
verkat räcka åt oss alla
...
jag ser regnet komma närmre
över floden
TV:n dövar tystnaden
i mörkret
tid tid
tid
inte en dag yngre
skriver jag en sång
...
jag fattar ingenting...
[ word ]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar