Klagomur.

Nu ger jag mig. Jag tänker inte jobba mer. Jag VÄGRAR ha ont dygnet runt. Jag kan inte jobba ordentligt. Jag kan inte göra något när jag inte jobbar. Jag kan inte sova. Allt detta pga smärta.

Foglossning mina damer och herrar är djävulens påfund. Glöm allt vad ett normalt liv heter. Det här är utan tvekan det värsta jag har varit med om.

Jag har jobbat i ca fem år med konstanta inflammationer i senor och leder i nacke och axlar samt trasiga handleder. Jag har fixat det. På dessa fem år har jag allt som allt varit sjukskriven pga dessa problem ca åtta veckor. Jag har härdat ut.

Men nu får det fan räcka. Jag vägrar vara gravid och ha så här ont. Om hela skiten förvärras av att jag jobbar, då tänker jag inte jobba. Foglossningen får väl vinna då.

Förutom att känna sig helt våldtagen av foglossningen så ska man försöka få pengar från Försäkringskassan på det. Men jag är ju inte sjuk, jag är ju gravid! Visst fan. Ska säga det till mig själv nästa gång jag klättar på stegar på jobbet och vill dö för att det gör så ont. Eller när jag kommer hem från jobbet och bara gråter för att ingenting hjälper. Det hjälper inte att sitta eller ligga. Jag kan inte ens bada för att det är ett jävla meck att ta sig i och ur badkaret.

Hade jag varit en man med ryggont och smärta så jag inte kunde sova, kan jag sätta pengar på att jag utan tvekan hade fått vara hemma tills det blev bättre.

Som lite grädde på moset så är det ju inte bara foglossningen som bråkar. Jag har ont i huvudet för att jag gråter så mkt, jag börjar bli deprimerad för att jag känner mig så värdelös när jag inte klarar av någonting och får sammandragningar i slutet på dagarna på jobbet. Hela min kropp säger åt mig att: "Vila! Gör för i helvete ingenting! Ta det lungt!" Men nej. Jag är ju inte sjuk. Jag är ju gravid.

Men det värsta av allt, jag får inte njuta av undret som det faktiskt är; att vara gravid.

[ ge mig arsenik ]